Kärlek kommer, stannar, går. Du stannar. Hur mycket jag älskar kan jag inte beskriva, han betyder allt, han betyder mest. Ibland får jag bara en tanke i huvudet, och det är hur gjorde jag mig förtjänt av denna häst? Och även fast man ibland blir så sur när man kommer ut till stallet, inser att hästen har skav, är blöt och lerig över hela kroppen och täcket är trasigt och en sko är tappad så smälter man så fort man ser in i dem chokladbruna ögonen, känner över den mörkbruna pälsen och borrar in ansiktet i den. Då försvinner allt ont. För i dem där ändlösa ögonen så finns det en kärlek som man bara inte kan sluta besvara. Han stannar i alla lägen och även fast han kanske inte är den allra bästa så är han vår. Han är vår och det är det finaste jag någonsin haft, det finaste som jag någonsin kommer ha. Storhäst, kanske, men om man är ärlig så är han en ponny överallt. Dom pigga, kloka ögonen med den livliga busigheten och den sprutande pannluggen, en blick räcker och sen är du såld. Jag förstår inte hur vi någonsin ska kunna klara oss utan han, för utan honom kommer vi inte överleva. Cooper är det bästa som någonsin hänt mig och för mig är han den självklara kärleken. För mig räcker han precis som han är, med och utan svindyra schabrak, med skav, tappade skor för att han har kärlek och det är en sak som man aldrig får glömma bort. Han är 20 snart och hur många år vi kommer få behålla honom kan bara Gud veta. ♥