Det här är ett inlägg som ingen antagligen kommer läsa, ett inlägg som bläddras förbi, ett inlägg som om jag gör tillräckligt långt läser ingen det.

Jag älskar Cooper, över allt annat, han är det bästa som hänt mig. Han är det jag andas för, det jag lever för, det jag finns på jorden för. Men även fast Cooper är alla mina stjärnor på himlen så finns det stjärnor som han inte ens kan lysa upp.

När Cooper blev halt i vintras blev jag också halt. Hela min värld vändes upp och ner, hela jag blev helt till mig. jag förstod inte vad som hade hänt, det var liksom helt otroligt. Jag förstod inte att det var sant. Jag trodde att Coopers och min värld var felfri, vilket jag nu för tiden insett att den tyvärr inte är.

Han är den enda jag vet finns där när jag behöver honom, han är den som finns där. Världens bästa vän, sviker fan aldrig utan är kvar som en äkta vän.

Jag har ett litet gräl med en person, och han har varit den enda som alltid lyssnat. Han är som den andra hälften av mig, jag behöver aldrig berätta, han vet redan. Det är som att ha gått på en osäker lina och äntligen fått ställa sig mot en fast vägg.

Det låter säkert jättefånigt att jag skriver en text till en häst, men för mig är Cooper mer än en häst, han är min bästa vän, och kommer alltid vara det, även fast han blir en gammal skrutt som tappar alla sina tänder. Han kommer alltid vara och förbli min.

Nu när han är halt, sjuk och har ont känns det som om halva jag slitits sönder, och jag biter ihop och visar inte ett skit. Men innerst inne så skakar jag så det gör ont när jag tänker på vad som kan hända. Han har ont, han lider, jag ahr ont, jag lider.

Mitt liv har vänts upp och ner och jag kan inte vända det åt rätt håll igen.